Igår åkte jag, mor och Sofia till lager157 i Sågmyra för att shoppa upp julklappspengarna. Det gick hur bra som helst att göra det. Mitt mål var att hitta en tjusig klänning till nyårsfesten, men det blev en fin kjol istället. Oh vad jag ska skina då! 

Jag köpte även lite annat grejs, bland annat nya och hela skor och även mitt största kap på länge, nämligen ett kuddfodral. Ett kuddfordal med motiv av Andy Warhol! Andy Warhol är en av de största konstnär inom den modernistiska stilen popkonst, som jag diggar skarpt. Jag har velat ha en tavla av honom hur länge som helst, och så ramlar jag över dessa konstverk:


Dessa finingar sålde dom där. Jag valde den röda längst ner med de klassiska tomatburkarna på, men jag trånade även efter den typ likadana gröna/turkosa ovanför. Den önskar jag mig i present för den som känner sig manad. hihi.

Coola va?

<3<3<3


 

Jag tycker att en del av kroppens försvarsmekanismer är dumma. Iallafall en. Varför är det så, att när man ramlar så tar man alltid emot sig med till exempel knän eller armbågar, trots att kroppen mycket väl borde veta att det är just där som skrapsår tar längst tid att läka? Det är ju där benen böjer sig när man går, och där armarna viker sig när man till exempel äter eller kramas. Då går såren bara upp och upp hela tiden och det gör jätteont.

Det är kanske ett straff för att man är så korkad och ramlar. Haha.

Eller så är det bara självklart (antagligen). Hellre en skrapad armbåge än en spräckt skalle...

Jag har iallafall ont i mitt knä efter fredagens utgång. Då halkade jag utanför maserhallen och fick två stenar rakt in i knäet. Först trodde jag att det svarta i såret var ludd från strumpbyxorna, men efter pappas operation visade det sig att det var svarta hål. Inte så intressant information kanske, men jag är ju bra på att klaga och då gör jag gärna det.
Och nej, det var inte ett fyllefall. Hade jag varit spiknykter hade jag halkat ändå! Det var nog bara bra att jag hade lite alkohol i blodet, då gjorde det iallafall inte lika ont för stunden.

Fast nu gör det ontontont! (klagaklagalitetill!)

Nu önskas nya strumbyxor i julklapp.

<3<3<3

Förra veckan råkade jag ut för min tredje feberatack på fyra veckor. Därav min frånvaro. (Jag blev i och för sig frisk i helgen, men jag är lat också). Men nu knaprar jag penicilin, så nu är jag förhoppningsvis frisk för en lång, lång tid!

Jag måste bara säga, förra veckan såg jag och Klas en film som jag har sett fram emot väldigt länge, eller sedan Lissel berättade om den. Nämligen Paranormal activity. Det ska vara den "nya" Blair witch - filmen, fast mycket läskigare, typ. Men jag blev så besviken så det finns inte. Jag blev helt enkelt inte rädd. Blair witch är väldigt mycket mer skrämmande. Visst, historien var väl lite kuslig, men själva filmen och scenerna var mer sega än läskiga.
Jag antar att mina höga förväntningar förstörde en hel del. Jag hade förväntat mig den läskigaste filmen ever, men möttes av en vägg av besvikelse. Det mest konstiga är att jag är den fegaste personen jag känner när det gäller skräckfilmer. Haha, jag älskar skräckfilmer, men jag vågar inte titta på dom.

Ve och fasa om jag blivit immun! Jag ska testa att se den förlängda versionen av The Shining. Om det inte funkar så vet jag då inte.

Jag har iallafall lärt mig att inte ha för höga förväntningar på saker. Det är då bara dumt.

<3<3<3