Men äsch då. Jag blev inte rädd alls för den lilla shining-serien. Vad ska jag nu ta mig till?

Jag funderar. Kanske att jag försöker mig på att se Antichrist. Fast efter vad jag har hört av Sara så ska den vara mer otroligt äcklig än otroligt läskig. Men det är värt ett försök i min kamp att återfinna rädslan inom filmvärden.

I verkliga livet har jag gott om rädsla. Jag minns när vi var i London på körresa och gick på Madame Tussauds waxmuseum. Där hade dom en utställning om mördare och grejer och då även en skräckkammare. Typ som spökhuset på Grönan med utklädda människor som skrämer skiten ur en. Men det visste jag inte försen jag hade gått in i mörkret. När vi väl kom ut på andra sidan var jag en bula i pannan och ett skrapsår på armen rikare. Så går det när man får panik och bokstavligt talat springer in i väggen. Hela "spökrundan" genomled jag dock genom att krampaktigt krama Marias arm samtidigt som jag knep ihop ögonen och gallskrek på svenska åt de otäcka monstren. Usch säger jag då bara.

På film vill jag ha skräck, i verkliga livet vill jag ha kramar!

<3<3<3