Genväg?
Gåta:
Åt hur många håll kan en vimsig chaufför och dess berusade passagerare åka i en rondell, en mörk och regning natt i åselby, innan de kommer på rätt väg till Max?
Rätt svar:
Fyra
<3<3<3
Åt hur många håll kan en vimsig chaufför och dess berusade passagerare åka i en rondell, en mörk och regning natt i åselby, innan de kommer på rätt väg till Max?
Rätt svar:
Fyra
<3<3<3
Peace and Love!
Bäst: Thåström, men det är ju en självklarhet att jag skulle skriva det, så jag får lägga till med Laleh och Mumford and Sons. Och Anna Ihlis förstås, men hon är ju alltid bra.
Sämst: Jag vill inte säga Rihanna, eftersom att alla gör det. Jag säger istället min festivalpepp som under större delen av veckan var försvunnen och ibland inte gick att återfinna någonstans.
Finast: Laleh! Hon är så söt och bra och trots att jag bara såg två låtar på grund av ett dumt (roligt) ölspel så hann jag se att hon var finast.
Fulast: Fulla människor som puttade sig fram genom köer och lite varstans så att jag nästan trillade omkull. Och dumma tjejer som trängde sig i maja-kön!
Äckligast: Kiss-stanken som nästan kvävde mig när jag och Lissel redan på Tisdagen(!) gjorde får första och enda upptäcksfärd på campingen.
Konstigast: Ett skamligt förslag jag fick under min jack-luva från en skäggig man på den regniga Kent-spelningen.
Roligast: Öl-spelet! Att äntligen få träffa Pellan och att sjunga In kommer Gösta i trapphuset med Lissel och att dansa till Kaisers Orchestra.
Tråkigast: Rihanna, för att hon var så föresenad och för att jag bara ville hem och sova, och för att jag var alldeles allena bland 42 000 personer.
Hemskast: Min huvudvärk som började under Thåström och som inte gav med sig föresen jag spytt klockan fem på morgonen. Jag har aldrig haft så ont i huvudet i hela mitt lilla liv, inte ens när jag var liten. Jag yrade och fick panik och grät och väckte Klas. (Alltså inte bakisont, utan spänningshuvudvärk som sträckte sig från näsan till mitten på ryggen ungefär)
Jobbigast: Ovanstående plus andra tråkigheter som överbelastat telefonnät när jag som mest behövde prata med Klas.
Besvikelse: Att inte Kaisers Orchestra ens ville ta en enda liten ton av Ompa till du dör gjorde mig ledsen. Hoffmaestro, men mest för att jag var opepp, hade glömt mina solbrillor hemma och att öl-svetten rann som en flod på ryggen. Jag ångrar även i efterhand att jag inte såg en hel drös av band som jag i dåläget inte orkade kika på.
Överraskning: Charles Bradley. Bara för att jag inte hade planerat att se en sådan cool soulsnubbe.
Men oj vilken negativ och klagig ton jag känner att jag använder! Det var ju faktiskt en fin festival överlag, men jag känner att det krävs ett mycket bättre program till nästa år om jag ska pröjsa för en biljett då igen. Så känner jag förstås nu, nästa år kommer jag säkert att vara på andra tankar.
<3<3<3
Sämst: Jag vill inte säga Rihanna, eftersom att alla gör det. Jag säger istället min festivalpepp som under större delen av veckan var försvunnen och ibland inte gick att återfinna någonstans.
Finast: Laleh! Hon är så söt och bra och trots att jag bara såg två låtar på grund av ett dumt (roligt) ölspel så hann jag se att hon var finast.
Fulast: Fulla människor som puttade sig fram genom köer och lite varstans så att jag nästan trillade omkull. Och dumma tjejer som trängde sig i maja-kön!
Äckligast: Kiss-stanken som nästan kvävde mig när jag och Lissel redan på Tisdagen(!) gjorde får första och enda upptäcksfärd på campingen.
Konstigast: Ett skamligt förslag jag fick under min jack-luva från en skäggig man på den regniga Kent-spelningen.
Roligast: Öl-spelet! Att äntligen få träffa Pellan och att sjunga In kommer Gösta i trapphuset med Lissel och att dansa till Kaisers Orchestra.
Tråkigast: Rihanna, för att hon var så föresenad och för att jag bara ville hem och sova, och för att jag var alldeles allena bland 42 000 personer.
Hemskast: Min huvudvärk som började under Thåström och som inte gav med sig föresen jag spytt klockan fem på morgonen. Jag har aldrig haft så ont i huvudet i hela mitt lilla liv, inte ens när jag var liten. Jag yrade och fick panik och grät och väckte Klas. (Alltså inte bakisont, utan spänningshuvudvärk som sträckte sig från näsan till mitten på ryggen ungefär)
Jobbigast: Ovanstående plus andra tråkigheter som överbelastat telefonnät när jag som mest behövde prata med Klas.
Besvikelse: Att inte Kaisers Orchestra ens ville ta en enda liten ton av Ompa till du dör gjorde mig ledsen. Hoffmaestro, men mest för att jag var opepp, hade glömt mina solbrillor hemma och att öl-svetten rann som en flod på ryggen. Jag ångrar även i efterhand att jag inte såg en hel drös av band som jag i dåläget inte orkade kika på.
Överraskning: Charles Bradley. Bara för att jag inte hade planerat att se en sådan cool soulsnubbe.
Men oj vilken negativ och klagig ton jag känner att jag använder! Det var ju faktiskt en fin festival överlag, men jag känner att det krävs ett mycket bättre program till nästa år om jag ska pröjsa för en biljett då igen. Så känner jag förstås nu, nästa år kommer jag säkert att vara på andra tankar.
<3<3<3
